Resenärer berättar

Blocket-102.jpg
Att hitta sin flock
av Kristina
Jag trodde nog att jag visste något om den Villkorslösa Kärleken. Att det inte kunde rymmas något större i mig än det jag redan bar på. Att jag älskat ända ut i marginalerna och töjt dem, till sitt yttersta.

Det var innan jag mötte honom. Han som valde ut mig.

Havet var stilla och delfinerna kom, det måste ha varit hundratals. Följde man en liten grupp och de försvann, var det bara att se sig om, neråt, åt sidan, bakåt, så kom det snart en ny. Det tjattrades och visslades och jag plaskade runt, yr och storögd, och försökte se mig mätt. Jag var salig redan innan jag hoppade i sista gången, jag anade intet.

Jag var på väg lite avsides, ensam, bakom en grupp på kanske fem-tio delfiner. Jag hade legat bakom dem en liten stund men en smula trött i benen och jag såg att de var på väg att bege sig och viskade mitt Mahalo (tack på Hawaiianska).

Men han stannade kvar. En enda delfin – jag vet ännu inte om det var en pojke eller flicka, men det kändes som en han – stannade kvar, han vände sig om, tog en svängom medan jag hann ikapp. Han hade en liten fisk på magen, han snurrade runt och tittade på mig en stund, snärte med stjärten och började simma, långsamt, lekande, med mig efter. Och jag följde honom, en meter bakom, vi låg i perfekt takt, om jag sackade stannade han upp och virvlade omkring tills vi var i fas igen. Världen försvann, havet blev min livmoder, han blev min tvilling, vi var ensamma där.

Då plötsligt kom någon från höger, en människa eller två, och han simmade bort, min delfin. Jag tänkte att stunden var över, jag var som berusad och nästan grät av tacksamhet och låg bara och simmade, planlöst, utan kurs. Men människorna försvann igen, jag blev ensam, och han kom tillbaka. Han kom tillbaka och hämtade mig, och vi fortsatte simma. Jag viskade till honom, han vred på huvudet och såg på mig och vi simmade. Till slut kom det tillbaka till mig, att det fanns en omvärld, att jag kanske borde se mig om efter andra och båt eller land. Jag hade ingen tidsuppfattning, vi kunde ha simmat sådär en halvtimme för allt vad jag visste. Så jag stack upp huvudet, och såg båten en bra bit bakom mig, jag tvekade, försökte se om alla andra också låg kvar i vattnet eller om de var på väg upp, om tiden var ute.

Då vände han den underbara delfinen om med mig, 180 grader, och tog mig raka vägen tillbaka, som om han bara visste. Och raka vägen tillbaka bar mig rakt in i den stora flocken av hans delfinvänner, jag låg vid ytan mitt ibland minst trettio-fyrtio delfiner som virvlade omkring mig, upp och ner, de snurrade runt mig, och runt varandra, de lekte och kelade och tjattret var nästan öronbedövande.

HAN, min delfin, han tog några varv runt mig, det var svårt att hålla reda på var han var mitt i allt det där, men han dök upp och snärte till på ett särskilt sätt som fick mig att känna igen honom. Sedan simmade han bort, tillbaka till sin ocean, och lämnade mig skälvande av glädje och kärlek – och ett styng av sorg, för jag visste att nu måste det vara över och att det måste dröja oändligt länge innan vi fick ses igen.

Jag kunde knappt tala när jag kom upp i båten, jag skakade i hela kroppen och pep och snyftade och jag behövde inte ens, Melainah bara såg på mig och log och sade ”You found your pod”.

Inget av det jag nyss skrivit, kunde bättre förklara känslan han gav mig. Han valde ut mig, han tog mig med sig, och jag hade följt honom rakt ut i havet, utan tanke, aldrig mer tillbaka. Men han lämnade mig åter, först till sin flock, som adopterade mig, och sen till min flock.

Jag lovar sällan saker. Men en av sakerna jag viskade till honom, var att han var värd att leva för, och ett löfte om att komma tillbaka. Jag är övertygad om att han väntar på mig, han och min flock.
Mahalo från Kristina.